Att arbeta som yrkesförare är inte det givna valet för alla. Många tycker kanske att det verkar enformigt att sitta i en lastbil hela arbetsdagen. Men det är ett arbete som också har många fördelar, även om det inte är för alla.

Hur tänker du dig att tillvaron som yrkesförare är? Ser du framför dig ändlösa arbetsdagar på motorvägarna, irriterade medtrafikanter och en allmän långtråkighet? Eller ser du en möjlighet att se Sverige och Europa, ett fritt arbete där du inte är övervakad hela tiden, och dessutom en möjlighet att arbeta med riktigt kraftfulla motorer? Det går naturligtvis inte att ge ett entydigt svar på frågan ”Är det roligt att arbeta som yrkesförare?”, för svaret är att det beror på vad man är för person. Men många som är aktiva förare skulle nog säga att det är just friheten, och allt som man får se i arbetet, som är den stora fördelen med detta yrke.

Motorvägar är kanske inte kända för sin skönhet, även om det finns undantag. Men genom att färdas på dem får man en annan, och kanske sannare, bild av ett land än den som turistbroschyrerna vill visa oss. Man får, så att säga, inte bara se Österlen, utan även Skövde och Finspång. Och man inser att även dessa orter, och vägarna som förbinder dem, har sin charm. Dessutom får man köra många typer av last, från timmer till tv-apparater.

Lastbilen är det enda transportmedel som kan frakta gods från en dörr till en annan, inte minst i ett glesbefolkat land med stora avstånd, som Sverige ju är. Efterfrågan på förare är betydligt större än tillgången: varje år utbildas ungefär 1500 yrkesförare i Sverige, men det finns behov av mer än tre gånger så många. Den som idag påbörjar en förarutbildning kan alltså vara säker på att det finns jobb när hen är klar. Vi skriver hen, för även kvinnor och personer som varken definierar sig som män eller kvinnor kan arbeta som förare. Det finns dessutom stora möjligheter att utvecklas i yrkesrollen, det är t.ex. inte ovanligt att förare, efter några år i hytten, startar egna åkerier. Att vara sin egen chef innebär ännu större frihet, även om det också kräver mycket arbete.

Utbildning

Precis som på många andra områden har den internationella konkurrensen inom transportsektorn ökat de senaste åren. De svenska yrkesförarna kan dock konkurrera genom sin kompetens.

Det vanligaste sättet att bli yrkesförare är genom att gå gymnasiets fordonsprogram, men det finns också utbildningar för den som har en annan gymnasieutbildning. I många kommuner går det att utbilda sig till yrkesförare inom den kommunala vuxenutbildningen, s.k. yrkesvux. Det går också att utbilda sig på många trafikskolor, för att få den nödvändiga behörigheten C och CE, samt YKB-behörighet. Den som är arbetslös kan också få en arbetsmarknadsutbildning som är inriktad mot transportsektorn. Detta måste dock godkännas av Arbetsförmedlingen. Minst 15 veckor av utbildningen tillbringas på arbetsplatser, i form av Arbetsplatsförlagt lärande, som förkortas APL. Syftet med APL är att komplettera elevens teoretiska kunskaper med praktiska kunskaper om hur transportsektorn fungerar.